To be scared

 


Jag är trött! Trött på att tänka att varenda man jag går förbi sent på kvällen kan vara någon som vill skada mig. Jag är trött på att behöva bekräfta att jag är hemma säkert, låta min pappa gå med mig hela vägen till tunnelbanan i Hässelby Strand sent på kvällen när något lika gärna kan hända honom efter jag gått eller ringa min pojkvän för att ha sällskap i telefon om något skulle hända mig. 

Nycklar i handen, pepparspray och överfallslarm i väskan. Kroppen i högsta beredskap på att inte bli överfallen och hjärnan inställd på det allra värsta tänkbara som kan hända när jag är ute och bara vill gå hem. 

Jag är trött på att känna mig liten och svag, för det är jag inte. Varje dag kämpar jag för att visa det. Bara genom de små saker som att bära den tunga påsen från hemköp själv, för att jag kan hantera de tafsande idioterna på nattklubbar och barer. För att samhället har gjort så med mig. 

De har varnat mig, sagt vad jag ska tänka på att göra när jag är ute sent och går, om jag är för lätt klädd eller för att vi alla redan vet att män har bevisat sig vara starkare än oss kvinnor. 

Det är inte sant, för jag har varit där. Jag har pungsparkat, trycksparkat, dragit ner dom på marken och tryckt upp dom mot skåpen i skolkorridoren. 

Dessa män vi är rädda för, är någons barn, pappa, broder, farbror, kollega eller vän. Att ens vara så rädd att behöva dra alla över en kam borde vara skam. Att veta att en annan kvinna bytte sida av gata när min far gick bakom henne gjorde mig förbannad, varför skulle jag på samma gång göra exakt samma sak mot hennes pappa? 

Jag förstår mig inte på detta. Och det är dags att vi sätter fler på plats, tar ställning och visar vilka som har lika mycket rätt att bestämma. 

Annonsera här »